Pure Bullshit

Allting känns verkligen värdelöst när jag ligger ensam sjuk hemma. Jag blir så jävla ynklig och man skulle kunna ta fel på mig och en femåring. Och inte blir saken bättre av att ynglingen från lördagens festiviteter och övernattning inte hör av sig. Jag menar, vi pökade inte ens. Om jag inte minns fel (minnet är lite suddigt efter en flaska skumpa och diverse styrketårar) så kysstes vi inte heller. Han bara pussade mig god morgon på axeln och höll sin hand på min. Bara för att han inte vill kontakta mig igen kan jag inte sluta tänka på honom. Det driver mig till vansinne. Får man gå hem till honom och knacka på? Han bor trots allt tydligen bara ett hus härifrån..